Kärlek till en annorlunda syster

Jag hann fylla fyra år innan jag förstod att min syster inte var som alla andra. Hon hade sneda ögon och ett annorlunda utseende, men det skulle dröja ytterligare några år innan jag förstod att min älskade syster har Downs syndrom.

Barndomen var väldigt jobbig. Jag tyckte att min syster Linda fick all uppmärksamhet och att ingen brydde sig om mig. Innan jag förstod varför, trodde jag att det var mig det var fel på. Till slut orkade jag inte längre utan försökte göra allt för att få andras uppmärksamhet.

När jag och min syster skulle leka tröttnade hon väldigt fort, mamma försökte förklara för mig att de här barnen inte har samma uthållighet som vi andra har. Men jag förstod henne inte, eller så ville jag inte förstå. Istället blev jag arg på Linda för att hon inte ville leka med mig.

Jag tänkte nästan aldrig på att min syster inte var som vi andra. Förutom att hon hade ett annorlunda utseende. Men ingen människa är ju den andra lik.

Men åren gick och jag började mer och mer förstå att Linda inte var som andra barn. Hon kunde inte lära sig att cykla eller läsa. Jag ville så gärna hjälpa henne, så att hon kunde vara som vi andra. Men det gick inte. Hur jag än försökte, så kunde hon inte lära sig. Även då blev jag arg på henne, arg för att hon inte kunde eller ville. Jag förstod inte att det inte hade med viljan att göra. Hur mycket hon än försökte så kunde hon inte lära sig. Efter ett tag förstod jag det och började tycka synd om henne istället.

Den tiden som kom skulle komma att bli väldigt jobbig. Jag började känna empati för Linda och var jätteledsen över, att hon inte kunde göra de saker som vi andra gjorde.

Ännu värre blev det när jag började ta hem kompisar. Hur mycket jag än ville att hon skulle få vara med så skämdes jag samtidigt för henne. Hon sprang efter mig när jag cyklade iväg med mina kompisar, vilket gjorde att jag då kände vrede, men ändå ångest, eftersom jag lämnade henne kvar.

Linda hade ett väldigt humör när hon var liten. Hon var på så sätt både psykiskt och fysiskt jobbig. Jag tyckte speciellt synd om mina föräldrar som fick ta hand om henne efter det att jag hade åkt iväg med mina kompisar, men det hände ofta att jag kom tillbaka bara för att jag var så ledsen.

Jag fick tidigt ta på mig en mammaroll, och mognade på så sätt mycket fortare än mina kompisar. Ibland ångrar jag att det blev så. Det känns som om jag fortfarande har mycket kvar att hämta i min barndom, som jag gick miste om.

Linda är idag 22 år gammal. Hon kan fortfarande inte cykla. Men har börjat lära sig läsa och jag vet att hon kommer att kunna cykla en dag. Hon har fortfarande inga kompisar utan hon brukar få vara med mig ibland.

Det är ofta hon frågar: Varför just jag? På precis samma sätt som jag brukar fråga mig själv: Varför just jag? På så sätt är jag och Linda väldigt lika.

Jag är väldigt orolig för framtiden, vad kommer att hända? Hur kommer Linda att få det och vem ska ta hand om henne, när mina föräldrar inte längre finns? 

Det är frågor som ofta dyker upp och som alltid finns inom mig, men jag kommer alltid att finnas vid hennes sida när hon behöver mig.

Linda har också gett mig så otroligt mycket. Jag har lättare att förstå andra människor. Lärt mig att se till det inre och inte till det yttre hos en människa.

Personer med Downs syndrom är också otroligt glada och positiva. De sprider en våg av värme och lycka omkring sig. Det finast av allt är, att de är sig själva och inte gör sig till för att andra ska tycka om dem.

Fortfarande har jag skuldkänslor över att jag inte accepterade henne som hon var när vi var mindre, men idag gör jag det och hon är den härligaste person jag vet.

Visst kan det vara jobbigt ibland och man har lust att byta bort henne. Men hon är trots allt min syster och jag älskar henne precis som hon är.

Jag hoppas med det här kunna dela med mig till Er, om hur det är att ha en syster som är utvecklingsstörd - en som inte är som alla andra. Och min dröm är att i framtiden kunna skriva en bok som berättar mer utförligt om hur det är att ha en annorlunda syster.

Malin Gunneheim

 



 
 
Du är inte som alla andra

 
Jag ser på dig, när du sover om natten 
Ditt ansikte lyser av ljus. 
Dina läppar ler i sömnen, 
ett leende som aldrig suddas ut. 
Men vad är det som döljer sig bakom skalet 
och det där leendet du har? 
Vad är det som döljer sig inom dig 
men som jag älskar så? 
 
Refr. 
Du är inte som alla andra, 
är du en främling eller vad? men du är min syster 
och du finns i mina tankar var dag 
Du sprang efter mig när du var liten,
 för inga kompisar du har 
Jag kände ångest men ändå vrede
 för jag lämnade dig kvar. 

Du är dig själv i alla lägen, 
precis som man ska va , 
Men din ilska kan bli för stor i vissa lägen, 
för stor för oss att förstå, för svår för oss att förstå 


  
Du är inte som alla andra, 
är du en främling eller vad- 
Men du är min syster 
och du finns i mina tankar var dag .
Ibland så undrar jag 
hur det skulle ha varit utan dig, 
men den tanken skjuts snart bort 
när jag inser hur mycket jag älskar dig. 

Dina röda kinder när du ler 
eller din glädje när du skrattar. 
Eller när du sjunger med i en låt du tycker om.
Då inser jag hur mycket jag älskar dig 


  
Du är inte som alla andra,
är du en främling eller vad. 
Men du är min syster 
och du finns i mina tankar var dag. 
 
Malin Gunneheim

 
 
Tillbaka till startsidan